UNDERJORD
Med ögon av gnistrande ädelsten,
ser jag mig själv sitta i en måltidsscen.
Utan att uppleva den förföriska doften av nybakat bröd
eller smaken av rusande nybryggt öl.
Med en mäktig symbol för evighet,
bär jag skönhetens guldmask i tidlöshet.
I pånyttfödelsens oförtröttliga vandring,
en cyklisk oändlighet,
genom minnenas långa pelargång
långt från öppningen till de blomstrande stränderna.
Du offrade rökelse vid min heliga bår,
en sista kyss, en smekning över mitt hår.
Gråterskorna kunde ej lindra din sorg.
I trädgården hade vi fyllt granatäpplen i en korg.
Döden överraskade oss i aftonsolens glans,
biten av en giftorm, dansade jag dödens dans.
Under granatäppelträdet kysstes vi en sista gång,
bland snår av alruna som växte vid vår bassäng,
med alla de blå näckrosorna,
där vi badat och skrattat så ofta.
Av blåklint, alruna, vallmo och papyrus,
band du en krans.
Vår trädgårds doftande blommor
trädde du runt min hals.
Vi hann inte ens säga farväl,
två drömmare med heta pulsar.
Vår hemlighet tog jag med till underjordens hamn,
men döden kan ej utplåna våra namn.
Nu befinner jag mig i de förflutnas rike,
väntande på nattskeppet, som seglar med nya resenärer,
snart seglar också du.
I tyst sällskap av gudinnan Isis,
med sina utbredda vingar,
i ett dödstempels förstelnade trädgård,
befinner jag mig under högsta beskydd.
Ständig iakttagare av skendörren,
gränsen mellan jordelivet och evigheten.
Med längtans väntan och en vissnad blomsterkrans,
som du lagt på mitt bröst till ett sista farväl.
De blommor du aldrig gav mig,
under min överjordiska levnad.
I ett gravrum inrett åt en drottnings eviga vila
befinner jag mig i ett underjordiskt palats.
Mina smycken som jag velat ge min dotter,
mina örhängen och band med trädda pärlor i blå fajans,
mitt guldarmband smyckade med ädla stenar,
bevaras i ett skrin av elfenben med små fötter.
Ovärderliga skatters skönhet och världsliga rikedomar,
ett fynd för forskare, vetenskapsmän och arkeologer.
De öppnat locket till kistan av alabaster,
som offentligheten hänfört beskådar.
I mina minnen tänker jag på dig.
Du grundlade din pyramidstad, planerade och finansierade.
Med din musikaliska talang höjdes du till skyarna och bevarades.
Du besökte många drottningar och fängslades av kvinnors behag,
men vår magiska kärleksförbindelse varade.
För vi var äventyrare och fantaster,
vi hade fester och ceremonier vid Nilen,
med nakenstudier och kompositioner.
Vi drack vin och fylldes av mystikens toner,
du inlindade oss i ljuv musik.
Vi badade i atmosfärens ljus när våra kroppar gestaltades,
och bevarades i monumentala fundament som förevigar oss två.
Jag blev drottningarnas individualist,
en teknisk perfektionist, förevigad i många statyer.
Min stora inspirationskälla var du,
som en stående staty avslöjar aldrig hemligheten
i den förgyllda lemmen.
Ett kärleksbrev skrivet med magiska, gåtfulla hiereoglyfer,
på en papyrusrulle gömd,
i en enskild kroppsdels intakta tillstånd,
som skulle bli ett minne
från den femtusen år gamla högkulturen,
omöjlig att uttyda för den oinvigde.
I drottningarnas dal lever vi kvar i underjordens sal,
där du för evigt befinner dig bland kvinnor.
Våra balsamerade kroppar står tätt intill varandra.
Jag ser ditt bröst, där jag fann min tröst,
och jag viskar i den stillastående evigheten:
Du krönte mig med kärlek och musik,
du omhuldade mig med dina goda råd,
tillsammans med dig hade jag velat
utföra stora hjältedåd.
Jag älskar dig, för evigt balsamerad.
Nu står vi här, med en evig längtan
till frihet att älska, dricka och dansa,
till ett livs levande liv ovanför underjord igen.
Nu ler du åter mot mig,
ditt magiska, mystiska leende.
Vad är det som händer?
Solskivan vänder sig, det strålar av ljus.
Skendörren öppnar sig,
är det verkligen bara
från underjord att
gå ut?
Tillbaka