DRÖMRESAN

utdrag ur mitt pågående bokprojekt.

Befriad från trängseln och slamret i bussen sprang jag förväntansfullt ner till den bergiga platån. Den skumpiga resan hade gått genom förvandlingens landskap, från grönskande plantager med palmlundar, överväldigande färgförnimmelser av Lotusblommor, bländande solrosfält och vajande papyrusblommor i rött, blått och lila, till den mer jordnära skimrande färgpaletten i öknen. Den enda växtligheten här var några förtorkade, taggiga buskar där kvicka ödlor sprang ut och in mellan grenarna. Ett gäng kuttrande pärlemo-duvor ruvade på förtorkade ormskinn i skuggan av världens underverk. Några sanddynor längre bort vandrade en stor grupp kameler och tre kamelförare med vita turbaner och klädedräkter som påminde om långa vida nattskjortor. Hemlösa katter och vildhundar slickade på en hög med stinkande sopor i klagosångernas gränsland mellan död och liv. Gryningsdimman låg som en fuktig slöja över öknen och en andlös tystnad bredde ut sig när himlen började brinna i fjärran. Blicken sökte sig bort mot horisonten till en karavan med ökenskepp som långsamt gungade sig framåt. Det vilade ett slags magiskt skimmer i den förtrollande atmosfären. Mäktiga stenblock av kalksten tornade upp sig framför mig och bildade formen av ett olöst mysterium. Det majestätiska arvet reste sig mot en azurblå himmel och med ofattbar beundran stod jag omgärdad av gyllene sand och blickade upp mot det fantastiska monumentet. ”City of the dead” sjuder av mystik och med utsikt över en av världens mest kända sevärdhet fascinerades jag av stegen som symboliserar uppstigningen till himlen. Mäktigheten bäddade in mig i overklighetens känsla.

Turisternas mummel ekade i tempelgårdens trädgård, jag rensade gruset ifrån ögonen och hänfördes av resterna från en civilisation som fanns för över 4.600 år sedan, dallrande i det stekande ökenljuset mitt på dagen. Jag sällade mig till de övriga i ressällskapet och ledd av guiden steg vi in i evighetens tempel och fortsatte genom korridoren som ledde till pelargången omringad av vackert konstruerade Djed-pelare. Skenet från de strålande taken speglade oss levande själar i de släta, polerade väggarna, på väg till det nordliga mortuarytemplet och pyramidens underjordiska passager som leder ner till begravningskammaren. En ancient attraktion lockar tusentals turister som är intresserade av hur man kommer dit. Nästan framme nu, tänkte jag och mitt leende spred sig över hela ansiktet, drömmen håller på att gå i uppfyllelse. Jag befann mig i hjärtat av Sakkaras gravkomplex, som med otrolig precision och nästan matematisk perfektion byggdes av arkitekten Imhotep, farao Djosers närmaste man, en universell forskare och predikant för Egyptens härskare. Han var historiens första kända läkare och blev gudaförklarad för sin läkekonst. Egyptierna var först med att utveckla en medicinsk profession och under min utbildning till professor i farmakologi studerade jag med stort intresse egyptisk forntida läkarvetenskap. På det amerikanska universitet i Kairo läste jag hundratals medicinrecept kopierade från papyrusrullar, vilka forskare prövat och flertalet visade sig vara effektiva. Självklart har jag testat några fornegyptiska mediciner bl.a. en salva av mynta att smeta in i ansiktet, ett tretusenårigt sömnmedel som fortfarande fungerar, kunde jag konstatera efter 10 timmars sömn. I fem års tid ägnade jag mig åt att granska och analysera dokument med recept på olika läkemedel, ursprungligen från papyrusdokument vars hieroglyfer först på senare tid helt kunnat tolkas, vissa ämnen i fornegyptiska mediciner används än idag. De flesta ingredienser i recepten var från växtriket och de egyptiska läkarna, asu, var mästare på naturmedicin. Den grekiske diktaren Homeros beskrev Egypten som en plats ”där den bördiga jorden är rikast på kraftfulla plantor, talrika läkeörter och mängder med giftiga växter” och där ”alla har vida större kunskaper i medicin än folk på andra platser”. Läkekonstens äldsta fäder var inte greker utan egyptier. Imhotep var medicinens fader, prinsen av fred och den förste ”frälsaren” och han är den som imponerat mest på mig, utan honom skulle medicin inte vara det den är idag. Imhotep sägs vara lika mångsidig som Aristoteles och Leonardo da Vinci och hans mest kända kommentar var ”Eat, drink and be marry for tomorrow we shall die.” Ett citat jag lärde mig av en ung läkarstuderande man från Alexandria, som jag träffade i Göteborg endast 16 år gammal. Det var han som planterade Egyptens gåtfullhet i mitt hjärta med sina berättelser och sina forskarhistorier om de gamla egyptiernas läkekonst och hälsa, balsamering, magiska besvärjelser och åkallande av gudar. Mohammed Tarek blev störtförälskad i mig men jag vågade inte besvara hans känslor. Efter sin läkarexamen ville han ta mig med till Egypten ”där vi kan vandra hand i hand på Nilflodens stränder” och det lät väl bra men jag backade av rädsla för att fastna där och så hade jag ju föräldrar också. Den sista kvällen bjöd han på middag, vi pratade hela natten, drack Shai koshary och det var innan vi skulle skiljas åt som han berättade något för mig jag aldrig skulle glömma, tanken svindlar, en nästan 5000 år gammal hemlighet, jag är honom evigt tacksam för förtroendet.

Den exotiska stämningen lyste med sin frånvaro i de trånga gångarna ner till underjorden och det luktade gammal sur ost som svettades i kapp med våra kroppars perspiration. Den amerikanske mannen framför mig ropade till guiden att han led av klaustrofobi, en främling flåsade i mitt öra, erkände att motionen inte var på topp och jag tog upp en väldoftande servett och tryckte den mot näsan. Jag önskade just då att man likt kamelen, hade näsborrar som gick att stänga. I den unkna, syrefattiga atmosfären hörde jag guiden berätta om Djosers trappstegspyramid, 62,5 meter hög uppdelat på sex avsatser. Djosers mumie är stulen av gravplundrare, men granitkistan där mumien tidigare låg finns kvar i gravkammaren under pyramiden på botten av ett 28 meter djupt schakt uppmurat av stora granitblock. Stenblockens vikt har uppskattats till i snitt 2,5 ton, där de största väger upp emot 15 ton. Historiker och forskare står fortfarande mållösa inför dessa mirakelkonstruktioner, och se där, en vägg full med hieroglyfer inhuggna i sten. Leendet stelnade till och en storm av vidunderliga krafter bröt sig loss i mitt inre ”Djosers gravkammare är stängd för besökare på grund av den stora rasrisken”. Det blixtrade till i ögonen när jag såg det mycket tunga granitblocket som låg framför ingången. Ett helvetes oväder livet bjuder på emellanåt, men jag måste in i den gravkammaren! I samma ögonblick fick jag syn på en stor spricka bredvid ingången. Vi beundrade väggarna dekorerade med flerfärgade kakel skimrande i grönt och turkos som överlevt tusentals år och där fanns också symbolen för de dödas bostad, bilder av en femuddig stjärna. Vägen tillbaka var lika tung som att bestiga ett berg och vi kunde se nischer med fragment av förstörda monument och fötter i väggarna, pyramiden byggdes med märgelsand som så småningom vittrar sönder. Den stekande ökenvinden kändes som en svalkande smekning när vi äntligen kom ut igen. Vi fick färsk frukt och förfriskningar som smakade himmelskt gott, jag satte mig ner och försökte känna tidens vingslag men bilden på sprickan hade etsat sig fast i mitt minne.

Att vandra över sanddynor är som hård träning, men efter att ha suttit på en kamel i flera timmar var det skönt att känna mark under fötterna igen, fast det gungade fortfarande. Steniga slätter och tvättbrädemönstrade sanddyner sträckte ut sig så långt ögat kunde nå. Jag injicerade sanden med blicken, munnen fylldes av torka och smaken av sandkorn knastrade mellan tänderna. Med öppen mun och torra läppar fastnar jag med blicken och förfasar mig. Sanden började röra sig en meter framför mig och en dödlig cocktail av neurotoxiner med små bleka klor närmade sig mina skor. Orörlig som en egyptisk staty stod jag fastgjuten i marken. "Farao´s hämd" tänkte jag och ett totalt kaos skrek i mitt inre. Kamelen har endast två gångarter: walk and run, jag valde det sistnämnda. Springande över solens skiftningar i den dammiga ökensanden torkade jag svetten från pannan. Den heta luften brände sig in mellan kläderna. En beduin ropade något på arabiska, doften av kumminkryddade favabönor med olivolja forslade mig utmattad och hungrig till elden där de andra redan slagit sig ner på färgglada pösiga kuddar. Styrkan i det röda teet med simmande hibiskusblommor satte fart på blodcirkulationen och en lugnande värme blossade upp i ansiktet, som förmodligen också färgades rött, så passande på en röd första majdag. Bredvid mig satt en beduin och rökade shisha, det doftade milt och fruktigt. Omsluten av stora puffmoln slöt jag ögonen och sveptes in i Egyptens hemlighet. Vinden tog tag i mitt hår, jag virade kamelhårsfilten runt omkring mig och under nattlampans sken började jag vandra i vintergatans galax. Ovanför mig bredde evigheten ut sig, en värld av gnistrande diamanter och här gick jag, inte ens ett dammkorn i sanden. Tiden gick i slowmotion och som ett oväntat blixtnedslag tjöt ett obarmhärtigt alarm från mobilen och skar sönder både Karlavagnen och Draken! Tillbaka till verkligheten och 12-slaget på natten. Att blicka upp mot en ofantligt vacker stjärnhimmel från en av de mest mystiska platserna på jorden och bada i månskenet vid öknens rand är en oförglömlig upplevelse! Månen lyste upp hela öknen, stillheten och friden bredde ut sig i den harmoniska tystnaden och det var tur att ingen hade vaknat. Tyst smög jag mig upp, hypnotiserad av den stora sprickan vid ingången drog förhäxande krafter ut mig i den förbjudna natten, jag måste in, om det så var det sista jag skulle göra i livet!

Dubbelvikt tog jag mig nedåt genom den trånga gången och hettan som slog emot mig var nästintill outhärdlig. Kläderna satt fastklistrade och värmen pulserade genom min kropp som piskande vågor i ett stormigt hav. Jag stannade upp en stund, drack några energigivande klunkar hembryggt äppelcidervin och tog fram ritningen ”Varning! Har man kommit in i Djosers underjordiska tunnlar, som är över 5,5 km långa, finns det ingen väg ut”. Under pannlampans sken sökte fötterna efter fotfäste mellan stenarna som på ett konstigt sätt började rulla iväg, marken gav vika och kollapsade under mig. Skit också, stenar och förhårdnad lera pressades mot min kropp när jag studsande fortsatte den våldsamma färden. Plötsligt blev det tvärstopp, kroppen ryckte till, axlarna vek sig smärtsamt bakåt och jag landade hårt på ändan, ryggsäckens rem hade fastnat i ett armeringsnät. Svetten droppade nedför ansiktet och det smakade blod, jag kände efter med handen på huvudet och såret hade börjat blöda igen, jag fick försöka att lägga på ett nytt förband. När jag med all kraft hade pressat mig igenom sprickan mellan väggen och det tunga granitblocket slets hjälmen loss, ett konstigt smackande ljud hördes när huvudet krockade med granitblocket, håret blev varmt och klibbigt. Huvudskadan bultade och mörkret slöt sig omkring mig svävande genom nattens slöjor. Väggarna tog tag i mig nu, pulsen slog i melankolisk otakt när jag mörbultad reste mig upp och framåtböjd sökte efter fotfäste i den branta nedförsbacken. Drömmen hade blivit förvandlad till en skräckfärd genom okänt landskap, men jag hade bestämt mig för hitta hemligheten, jag var så nära nu.

Munnen fylldes av bomull som sakta sögs ner genom svalget, andetagen blev tyngre ju längre ner i underjorden jag kom, den över 4000 år gamla luften höll på att kväva mig. Mystiska underjordiska tunnlar bredde ut sig långt där nere och gallerigångarnas blågröna väggar flammade i facklornas sken och längst bort i underjordens sal, äntligen, uppenbarade sig dörren. Endorfinkicken gav mig ny energi och ivrigt stapplade jag vidare. Lika skör som daggdroppen på Lotusblommans kronblad passerade jag genom den symboliska passagen till efterlivet. Att befinna mig i just denna gravkammare, så långt ifrån verkligheten man kan komma, var som ”kärlek vid första ögonkastet”. Hänförd tappade jag andan vid upptäckten av tre reliefer med porträtt av Djoser och härskare över Egypten avbildade i religiösa ceremonier. Faraos huvud var krönt med den traditionella kronan. Av någon underlig anledning böjde jag ned mitt värkande huvud och fylldes av vördnad. Mitt livs viktigaste uppdrag skrek gravplundrare i min själ men trots ångesten krälande i djupet av mitt inre tog jag fram specialverktygen, en borr och ett laserinstrument som jag otillåtet lånat från labbet. Jag gick tillbaka till dörröppningen, mätte avstånden och multiplicerade med sju, med summan av det måttet skulle jag hamna rakt under sarkofagens mitt och jag häpnade när det stämde. Ett mullrande oroväckande ljud och en frän doft väckte mig ur matematikens mirakel, jag tittade upp, en stor flock fladdermöss kom flygande rakt emot mig, rysande och skakig kastade jag mig ner mot marken i sista sekunden. Ett plågsamt tillstånd av illamående sköljde över mig och kräkningarna avlöste varandra. Nu skulle jag behöva ett stort krus med jämmeröl, men vatten fick duga. Den vidriga stanken av spyor förstärktes av värmen, och när jag med grus och stenar skrapade bort eländet blottade sig den lilla femuddiga stjärnan, en inkarvad dekoration i stengolvet. Det eftertraktade ”tecknet”, hur är det möjligt? Matt men överlycklig av upptäckten började jag borra exakt i stjärnans mitt och plötsligt hade jag borrat mig igenom stenlagren och djupt nere i hålrummet låg det magiska underverket, den åtråvärda papyrusrullen. Med hjärtklappning och ett ofantligt obeskrivligt glädjerus ristade jag in mitt namn i stjärnan; Maya. På arabiska betyder det ”nåd” eller ”prinsessa”. I samma ögonblick som min hand snuddade vid Imhotep-papyrusen hördes ett öronbedövande vrål, ett fruktansvärt åsknedslag och hundratals lysande kulblixtar studsade runt genom dödens boning, stenblocken smulades sönder och rasade ner från väggarna och började begrava mig levande i kalkstensgrus. Jag bekymrade mig inte längre över hur jag skulle komma ut därifrån utan undrade ödmjukt om denna upptäcktsresa var början på livets undergörande mirakel eller skulle hemligheten bevaras för evigt? I taket vid dödstemplets ingång sjunger de femuddiga stjärnornas kör i evighetens palats med ljuvliga stämmor. ”Stairway to heaven” ekar genom forntidens mystik.