FÖRLOSSNINGSVÅNDA

 

Smärtans täta dimma kväver synen.

I havsvågornas dundrande genom muskelhysterins värkar,

drar en elefanthjord med sig livmoderns vävnad,

när våndandets mullrande nerv förvrider ansiktet till oigenkännlighet.

Den för ögonblicket bortglömde blivande fadern,

trycker min hand ännu hårdare.

 

Av kraften från energin i blixtnedslagets ljussken,

klyvs berget,

stenflisor borrar sig in i mitt sköte.

Sjunker genom marken

i mina andetags sammanvuxna snårskog.

I lustgasens trance,

sprider huvudets fragment röda färgfläckar genom kroppen.

En oredig föreställning,

livsnödvändighetens smärta.

Scenens huvudperson är den som bryter tystnaden med skriket.

 

Som rullande skuggor från trumljuden i fjärran

blir mitt barn synligt för mig.

Min lycka hoppar,

från trädtopp till trädtopp,

i takt med fåglarnas sång förvandlas suckornas bro till en lycklig stig,

som ringlar sig värmande genom mig.

 

Ord, räcker inte längre till,

en lyckans, lyckliga lycka!

Av universums storlek, som förvandlar ALLT!

VÄLKOMMEN till världen!

Mitt älskade, nyfödda,

ljuvliga, lilla barn!