SKYMNING

 

Genom livets vågskummande

andetag,

seglar två vingbrutna skuldror

tätt sammanslutna i vinden.

 

Skeppet styr mot den övergivna kusten,

över milsvida stränder

blir natt till dag,

en befriande vandring

väcker lusten.

 

I solens uppvärmande förvandling,

älskar två hemlösa hjärtan

med hemlig kärlek,

tills skymningen sänker sig.

 

Blodströmmande ekon

av virvlande kärleksglöd,

sänker sig i aftonsolens

rodnande hav.

 

Till skymningslandet vänder jag åter,

tyst viskande mina drömmar.

Kom skymning!

Svep oss in i din ljumma famn,

så räds vi inte natten när den kommer.

 

Och när jag somnar in,

finns du kvar då, älskade,

i mina drömmar?

 

Fångar du upp mig,

för du mig åter,

till skymningens rodnande hav?

Där vi älskat

tills natt blir till dag.

 

© Gun Friederici Svantesson

 

Skymning. Analogt foto.

tillbaka