DRÖMRESAN

utdrag ur mitt pågående bokprojekt.

ÖDETS SYMFONI

Kärlekens musik strålade i ansiktet

tonerna slingrade genom landskapet

musikens puls

slog i hennes hjärta.

Purpurfärgade toner i tidlöshet

magins hemliga krafter

smälte samman

med musikens språkliga makter.

Glänsande närmade sig himlen luftigt

det luktade av nyslaget gräs fuktigt

drömmarna sjöng i gryningens segel

dagarna fylldes av glada leenden.

I det ljumma aftonljusets hopp

blänkte nakna kroppar våta

i skönhetens penselstråk

förblev de kärlekens olösta gåta.

Liv öppet för magiska vägar

slöts av dimman

som sänkte sig över hennes världar

den första ensliga timman.

I stjärnnattens flammande strålar

driver hon ödsligt omkring

hemligt känner hon smaken av tårar

saknaden tränger sig in.

Hon kan ännu känna

musikens mystiska doft

stjärnorna blir floder

som långsamt flyter bort.

Innanför slutna ögonlock

minns hon ett klingande fyrverkeri

musik strömmar fram ur tomrummet

Ödets mäktiga symfoni.

Gun Friederici Svantesson

Under ett tak som en vägg skymmer himlen.

Skriver med elekrificierad penna om samtidens främsta konstart.

Ovärderliga mästerverk,

skapade av den störste konstnären av dem alla.

Rörliga kommunicerande arkitekturer,

levandes i tickande tid som hackspettar på elstängsel.

Stresshormoner flyger ikapp med charterplanen

till bristningsgränsen.

Sväljer min sista stesolid med ett glas flödande liv,

i flytande väntan på svar från provlabbet.

Otjänligt på grund av förgiftning.

Likt doften av spirande blommor

sprider sig lukten av kopierade ägg som ruttnar.

Ekorrhjulen snurrar snabbare än ljusets hastighet,

i datorn myllrande av stjärnor.

Gnistrande ljusstrålar i avsaknad av sol,

lockar, spela vinn bli stormiljonär,

fastklibbad i misär, likt måsarna i oljespill.

Skaparkraften förtvinar av motvind

i fångarnas klagan.

Reklamgamen brännmärker själar,

konsumtionsindustrin är enorm.

I händerna på barn som svälter,

blir Omega3 till kapslad form.

Fattiga fiskares överlevnad stjälper.

Skuldkänslan irrar förvirrad i lyxvaran tid.

I en tid där ingen längre har tid.

Direktörens skrivbord sjuder av familjeliv,

inglasat med förgyllda ramar.

Lyckodrömmar krossas som bombade hus,

hundar ylar av ensamhet, grannarna klagar.

Pappa sitter på hemmet där gamlingar rosslar

om ladugårdsdörrens sakta förvandling

till glömska på hal is.

Gummiträdens mjölksaft stålsätts

för framfart på motorvägen,

blåögt stirrar miljöhoten på färden.

Dagisbarn växer upp i främlingars hand.

Stressade på löpande band,

skapar föräldrar iländernas kapitalvara:

lycka av metall.

Antivirusskyddade röster skickas via e-mail,

mellan vänner utan umgänge.

Magen mättas av varm energi,

smaksatt med microvågors friktioner.

Naturens gratisgym rymmer myteri,

trädkramares tystade visioner,

brända av livets elegi.

Fåglar flyger mellan asfalt och betong,

sjungande naturens symfoni i den grå dimman.

Öppna dörren människa i den sena timman!

Utanför skimrar en solnedgång.

Om samtidens främsta konstart:

Homo sapiens.

Naturvårdare,

skapade till Guds avbild.

Med hopp om en bättre framtid.

© Gun Friederici Svantesson.

 tillbaka

VARDAGLIG LYCKA

Små duniga hårlockar omfamnar små ansikten.

Små armar kramar mitt ben.

Små fötter får vingar och flyger fram överallt.

Balanserande med matkassarna

insnubblande över skohögarna i hallen,

hör jag ropen och skratten från barnens lek.

Och där kommer katten.

Undulaten är lös! skriker barnen,

osynlig i stekosets dimma.

Med diskmedel på händerna,

torkar jag svetten från pannan.

Är klockan redan fem?

Undrar när min man kommer hem?,

kanske måste få tag på nå´n annan.

Gå in i duschen nu, mina ungar,

så tvättar jag tvätten.

Under tiden som tumlaren går

i kvällsrodnandets skimmer,

läser jag aftonbönen med mina små.

Som trängs i sängen om den bästa platsen,

i en tävling där ingen vinner.

Ni är mitt allt på jorden,

säger jag matt och kysser alla fem god natt!

Av alla pussar blir mitt ansikte vått,

jag älskar er, nu får ni sova så gott.

När nattens mörker sänker sig i tystnaden,

knäpper jag mina händer och ber.

Tack Gud för dina änglar som beskyddar mina små!

Finns änglar? frågar de då.

Utmattad somnar jag in.

Med ett gåtfullt leende på läpparna

drömmer jag om Mona-Lisas hemlighet.

JAG

500 miljoner piskande svansar fram väller,

mot ägget, störst av alla mänskliga celler.

En liten rymdfarkost styr mot en ofantlig planet,

vad som sker i befruktningens ögonblick,

är det ingen som säkert vet.

Djupt i buken, skyddad långt därinne,

en skör tråd spunnen av kemiskt minne.

Känner livet som spirar, det rusar, värmer och ilar.

Det vibrerar och gungar så skönt när du går,

känner vibrationerna i mina nyformade tår.

Efter fyra veckor börjar mitt hjärta att slå,

trots att jag ej är större än en valnöt då.

Jag, en människa tar form, livets gåta är enorm!

Jag hörde din röst och ditt hjärtas slag,

det lagrades i mitt minne för varje ny dag.

Jag, en liten flicka, efter fem veckor har jag redan

en miljon äggceller i min ficka.

Här är så skönt och varmt,

plötsligt blir allt så hårt och kallt.

Jag lämnas att dö i en rostfri potta,

värdelös som en ynklig liten råtta.

Var detta allt?

Jag fick aldrig känna värmen från ditt bröst,

när jag var hungrig eller behövde tröst.

Du fick aldrig se när jag lärde mig krypa och gå,

jag hade skrattat och du hade lett emot mig då.

Mamma, varför avbröt du mitt liv?

Du var frisk, du hade ju inte hiv!

Var karriären viktigare än mig?

Eller var jag bara ett oönskat barn,

ett misstag, begånget av dig?

Varför fick inte jag en chans som andra?

Att få känna kärlek, och även smärta,

på jorden få leva, växa och vandra.

Nu är jag på en plats där det är varmt och skönt,

där solen skiner och det alltid är grönt.

Ja, det finns en plats i himmelen för sådana som mig,

men mamma, i mitt hjärta jag längtar efter dig!

Namnlös, vad skulle jag fått heta?

Det får vi aldrig veta!

© Gun Friederici Svantesson.

AVSKEDET

Se här, jag har köpt nya byxor,

och choklad till dig,

som du tycker så mycket om,

och en flaska vin

som vi skall dela till älsklingsmusiken.

Så, lämna mig inte, min käre.

Övergiv mig inte!

Skall jag gå min väg alldeles ensam nu?

Jag vill följa med dig,

du som tyckte om att samtala med mig.

Nu talar du inte längre,

du förblir tyst och stilla.

Du som älskade att busa och att springa.

Min vackre resenär,

måste du resa och lämna mig här?

Med kärlekens band,

håller jag kvar din hand,

när jag går in i det land,

som älskar ensamheten.

I natten fläktar älsklingsmusikens ro,

som inger ett hopp om kärlek och tro,

att i återföreningens hamn,

få slutas in i sin  älskades famn.

Gun Friederici Svantesson

PASSACAGLIA

Med en känsla av hänförelse,

tar du mig med i dansen,

adagio,

tillbaka i tiden.

Mellan notsystem och legatobågar,

förför du mig in i Passacaglia,

och frågar:

Får jag lov?

 I dansens leggiero,

till klingande toners variation,

bjuder du upp

över trioler och kvintoler.

I samma ögonblick

som du tar ton,

berörs jag av

din lyriska passion.

 Dansar över tangenterna i balans,

med basmelodins crescendo,

vibrato uppstår,

i min djupaste inre dans.

Cantabilé,

hör jag rytmen av mitt hjärta.

Med presto trillo,

upphör jordens dragningskraft,

jag svävar fritt,

adli´bitum.

Dolce för du mig till loco,

känner ditt portato inom mig.

Dansande sveps jag in,

in i ditt calando.

© Gun Friederici Svantesson

Passacaglia. Digital konstfoto.

Calando. Etsning.

tillbaka

Under samma himmel, på samma jord.

Hon går barfota på rälsen,

skorna blev kvar därhemma i ruinerna.

Sitt enda överlevande barn håller hennes hand,

lillen höll hon i sin famn sittande på båtens kant,

den enda platsen som fanns.

Armarna domnade och lillen omfamnades av vågorna,

hon kunde inte följa med honom ned i det kalla havet,

för kvar fanns Sarah.

IS skar halsen av de andra två av hennes små,

när hon såg på.

Nu ser hon inget längre,

för sikten är skymd av tårar.

I flyktingvågens ström är hon inte ensam,

människor bär på en dröm om ett liv i fred,

och hopp om en bättre framtid.

På tågstationen

sträcker en hjälpande hand fram en nalle

till Sarah.

Hon kan fortfarande le.

Dikten är baserad på berättelser ur verkligheten.

I SAMMA ÖGONBLICK

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är...

I samma ögonblick,

en lycklig moder säger ömt till sin kära dotter;

Godnatt min ängel, sov så sött!

Söker en förtvivlad moder,

i samma ögonblick,

desperat efter sin älskade dotter,

som varit spårlöst försvunnen i två veckor.

 I samma ögonblick,

förgriper sig en främmande man

på någon annans dotter

som han har köpt på ”marknaden”.

 I samma ögonblick,

som en liten pojke finner en sliten låda

att söka skydd i för nattens kyla,

sover en annan liten pojke,

varmt och tryggt under sitt duntäcke.

 I samma ögonblick

som ett nytt barn föds, dör modern.

Ensamma, övergivna, föräldralösa, sjuka,

utsatta och hungriga barn gråter.

 I samma ögonblick,

som den skummande rosa champagnen

sprutar över den ryska kaviaren,

i århundradets mest påkostade GALAPREMIÄR!

och nu skall det satsas mer på glamouren och lyxen.......

© Gun Friederici Svantesson

ÄLSKA DIN NÄSTA SÅ SOM DIG SJÄLV

"Övergiven" Oljemålning

tillbaka

FÖRLOSSNINGSVÅNDA

Smärtans täta dimma kväver synen.

I havsvågornas dundrande genom muskelhysterins värkar,

drar en elefanthjord med sig livmoderns vävnad,

när våndandets mullrande nerv förvrider ansiktet till oigenkännlighet.

Den för ögonblicket bortglömde blivande fadern,

trycker min hand ännu hårdare.

Av kraften från energin i blixtnedslagets ljussken,

klyvs berget,

stenflisor borrar sig in i mitt sköte.

Sjunker genom marken

i mina andetags sammanvuxna snårskog.

I lustgasens trance,

sprider huvudets fragment röda färgfläckar genom kroppen.

En oredig föreställning,

livsnödvändighetens smärta.

Scenens huvudperson är den som bryter tystnaden med skriket.

Som rullande skuggor från trumljuden i fjärran

blir mitt barn synligt för mig.

Min lycka hoppar,

från trädtopp till trädtopp,

i takt med fåglarnas sång förvandlas suckornas bro till en lycklig stig,

som ringlar sig värmande genom mig.

Ord, räcker inte längre till,

en lyckans, lyckliga lycka!

Av universums storlek, som förvandlar ALLT!

VÄLKOMMEN till världen!

Mitt älskade, nyfödda,

ljuvliga, lilla barn!

                                                                       DEN PHYTAGOERISKA SATSEN

Med jordens dragningskraft

dras jag till dig,

genom triangeln

i dimmans formationer,

på horisontens linje

i romben

genom glasets skimmer,

tindrande som kristallens prismor.

Med rytmiska rörelser

sammanlänkade

över meridianernas bågar,

i vertikalernas riktning,

mot centrum,

till cirkelns rundgång

omsluts

i vår omfamning.

 © Gun Friederici Svantesson

ELEGI OM FRAMTIDEN

Vad har människan för funktion,

i en teknologisk framtidsvision?

Där älsklingsrätten är förädlad till ren energi,

att åldras behöver vi inte finna oss i.

Där kärleken är ett dödligt hot,

och älskogen styrs av en autopilot.

RobotRomeo med implantat av kött och ben,

söker Julia med blod och plastisk ven.

För en date i ett laboratorium av stål,

där erektion är en diamanthård nål.

En kemisk förening, en etsning i metall,

allt sker i ett elektromagnetiskt stall.

Erogena zoner är magnetiska organ,

erotik omvandlas till elektroniska membran.

I fortplantningens fusion,

det sker en mutation.

Vår kropp har inte längre någon rätt,

att frambringa liv på ett naturligt sätt.

Musik har bytts ut,

till ett elektroniskt tjut.

 Svävande i azurfärgad atmosfär,

undrande vilka vi är.

När maskiner eskorterar oss ut,

går en era mot sitt slut.

 Vår Herre skapare och Gud,

varför höll vi inte dina kärleksbud?

© Gun Friederici Svantesson

Julia. Akvarell

tillbaka

VINDENS BRUD

Hör jag orgelns brus som vibrerar,

likt Liebestraum i djupet exploderar.

Hör jag klockorna gåtfullt klinga,

hemlighetsfullt de vill inringa,

mina tårar som bevattnar jorden,

för du säger ej längre de tre vackra orden.

Tiden, den eviga rinner ej ut,

men allt jordiskt har ett slut.

Minnen av lycka förgången,

ett ögonblick i evig tid,

det lyser vid horisonten,

en morgonglöd som skänker frid.

Du var min dröm,

så ljuv och öm.

Jag är ej längre någon rosenknopp nej,

till full blomning har jag nått.

När orgelns brus vibrerar,

rosenbladen slits loss och exploderar!

Luften fylls av ljuvlig doft,

när de till oändlighet förs bort.

Svävande

hör jag de tre vackra orden;

Jag älskar dig

över allt på jorden!

 © Gun Friederici Svantesson

Vindens brud. Akvarell.

tillbaka

COLLAGE

Se upp i backen!

Lilla snigel akta dig för här kommer jag,

mästaren i rollerblades.

Ha, ha, skrattar Göran Persson.

Jag har vunnit 1:a pris i en Volvo-tävling, de´du!

In mellan jättekvinnans stillettklackade skor

kommer årets maratonvinnare farande,

direkt från Alice i Underlandet.

Fastgipsade i ett skåp

thundrande likt hästarnas hovar,

vill fötterna också ut och springa.

I valens sista suck

trycks den kärnkraftsladdade svampen upp,

runt Mr. Universum,

som tycks ställa högre krav än så

i tillvaron,

under tiden

som bomben hotfullt tickar.

Med paraplyets hjälp

räddas flickan svävande upp i atmosfären,

uppe i det blå,

där Svennis förnöjt på sin pipa suger.

Man måste ju ”blossa”,

om man i all stjärneglans flyger

och sin vildhavre sår,

i alla fagra, fallande kvinnor, som ej består.

Det senaste på bilens tak,

är att ha en gris istället för en cabriolé

och på den gör pinuppan entré.

Den navkapslade flickan

vet inte åt vilket håll hon skall gå

och Magrittes skofötter

förvandlas till regntunga moln,

som bevattnar snögubben som gjordes av barn

från Oslofökpayulphssssss...

© Gun Friederici Svantesson

Collage I

Collage II

tillbaka

SKYMNING

Genom livets vågskummande

andetag,

seglar två vingbrutna skuldror

tätt sammanslutna i vinden.

Skeppet styr mot den övergivna kusten,

över milsvida stränder

blir natt till dag,

en befriande vandring

väcker lusten.

I solens uppvärmande förvandling,

älskar två hemlösa hjärtan

med hemlig kärlek,

tills skymningen sänker sig.

Blodströmmande ekon

av virvlande kärleksglöd,

sänker sig i aftonsolens

rodnande hav.

Till skymningslandet vänder jag åter,

tyst viskande mina drömmar.

Kom skymning!

Svep oss in i din ljumma famn,

så räds vi inte natten när den kommer.

Och när jag somnar in,

finns du kvar då, älskade,

i mina drömmar?

Fångar du upp mig,

för du mig åter,

till skymningens rodnande hav?

Där vi älskat

tills natt blir till dag.

© Gun Friederici Svantesson

Skymning. Analogt foto.

tillbaka

LIVETS KVINNA

Kylan tränger igenom ensamheten,

hon biter ihop den.

Omfamnar barnet, en liten dotter,

inlindad i vävda filten,

ett arv från fem generationer.

Det outtalade ordet smälter i överkänsligheten,

av livets påbörjade mysterier.

 Hon försvinner i mörker, 

natt för övergiven kvinna.

Jagad av sjukdomen, 

såren bränner i själen.

Bröstet är utraderat, 

borta är männen.

Det orörliga ansiktet har stelnat av längtan,

ögonen rämnat av trötthet.

Kvinnan som triumferat med glöd och ömhet,

som burit och kämpat,

hon som ville bygga upp frihet,

med kvinnor som väntat.

Hur oberoende hon än var,

vanns hon av naturliga krafter.

En manlig hjälte som fångat,

med kärlekshandlingens makter.

Hur stark hon än var,

drevs hon mot bestämmelsens öde.

Väntan, tårar och smärtor genomblöder.

Glödande kärleksminnen värmer drömmen,

livskraften kommer åter.

Hon kämpar och strider,

ljuset bryter sig igenom vreden.

Hon hoppas i sorgen, kärleken, glädjen,

och överlever.

En silhuett rör sig sakta i mörkret,

innanför det slutna brinner glöden.

Hon känner värmen,

hon böjer sig fram för att se.

Plötsligt bryts tystnaden,

hon hör den efterlängtade rösten.

Hon kan fortfarande le.

Hon känner doften från gångna tider,

hon känner igen beröringen,

den lätta handen, trösten,

som torkar tåren från kinden.

Livets kvinna. Konstfoto.

"Livets kvinna", dikt och bild, finns med i boken "Survivor",

en konstbok om överlevnad och livsglädje, som kom ut 2009.

SURVIVOR-projektet är ett samarbetsprojekt mellan BRO - Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation, FAOS - Female Artwork Of Sweden & Galleri Cosmopolitan i Göteborg.

tillbaka

MÖTET I FRAMTIDEN

Det var bättre förr, tänkte Julia, när hon satte sitt fingeravtryck på spegelglaset för att öppna dagens globala skrämselpropaganda, som världsregeringen kallade nyheter. Hon valde "med doft", slöt sakta ögonen, fokuserade på doftsinnet och minns när hon gick genom en väldoftande blommande trädgårdsgång för att hämta en papperstidning i något som kallades för brevlåda. Den nya generationen får växa upp i ett totalt papperslöst samhälle där all kommunikation är digital. Papper har blivit en lyxvara och de böcker eller tidningar som finns kvar på marknaden auktioneras ut för miljonbelopp. Regnskogen håller på att dö ut och årets bästsäljare blev en syrgasmask designad av Disney.

Julia la händerna försiktigt på sin växande mage och undrade vem det var som rörde sig därinne i hennes kropp, där blodet rann genom plastiska vener, ett "inbyggt" försvar mot strålningsskador. Däremot hade hon vägrat implantat och straffet för det var att hon inte tilläts att bli gravid, men via motståndsrörelsen fick hon en kontakt som hjälpte henne. Betala får hon göra med sin livmoder, efter förlossningen. Hon sörjde sin man, sitt livs stora kärlek, tårarna rann och minnena sköljde över henne som en vårflod, idag drunknade hon. Snurrig, förvirrad, vilsen, lycklig, arg, förtvivlad, glad och uppgiven, alla känslor gjorde sig påminda på en och samma gång! Hon tänkte på alla framtidsplaner de haft. Julia blundade nu och såg när de satt intill varandra och upplevde soluppgången i dimmorna som lättade på sjön. Hand i hand sprang de över grönskande marker och kände doften av sommarblommor och nattviol. Hon längtade efter att få klättra över bergen, slå sig ned med en picknick vid havet och älska fritt under trädkronornas skugga i deras egen lilla skogsglänta de fann i den vilda skogen. Hennes älskade man blev inkallad till kriget och var en av de tusentals soldater som aldrig kom tillbaka hem. Maktlösheten grep tag i henne igen, hon kände att deras speciella kärlek och vänskap lever kvar och deras heta längtan efter ett eget barn hade fört dem ännu närmare varandra. Deras vackra hem hade blivit sönderbombat och nu bodde hon granne med ruinerna, Ryssarna hade gjort en militär chockattack mot Sverige år 2029. Hon kände sig som en briserande, kokande vulkan redo för ett våldsamt utbrott vilken sekund som helst, men istället sjönk hon sakta ihop och satte sig på golvet med ansiktet i händerna. Julia grät inte varje dag längre men oron gnagde ständigt i henne. Vad kommer hennes eget barn, avlat i hemlighet, att ha för funktion i en teknologisk framtidsvision, där risken för kraftiga solstormar hotar jorden?

Text:  ©Gun Friederici Svantesson.

VÄRLDENS MENY

Ät snabbmat - enkelt och gott!

Konstgjorda aromer med färgglatt dopp!

Nu till ett svinbilligt pris,

tillplattad oxe med cola och is!

Industrins djurplågeri säljer,

villigt samtidens slavar sväljer.

Reklamgamen stångar blodiga fiberkablar,

som rotat varje människohjärnas huv.

Skriande olyckliga grisar avlar,

fileer stjärnmärkta av självaste Satan.

"Paradisbiffen" mörad och ljuv,

finns på: www.himmelskagatan.eu

I odlingskassarnas getingbo,

utan ryggfenor och lock till gälar,

tusentals skoliosjuka laxar krälar.

"Den fulaste fisken" sover i lugn och ro, 

nytt säljrekord - 60 miljoner kroner i år!

Ät det "Rosa guldet" - löss och svampangrepp ingår!

Frihet åt alla - förändra världen! 

Overkligt våldsamt manglas träden.

Jorden exploderar av överproduktion, 

människan avslöjas med obduktion.

Ccancerrapporter, giftiga kemikaler,

yttrandefriheten kvävs av repressalier!

Han är en tant förvillad på jordens scen,

Shakespeares Romeo undrar vad hen har i sin "gren"?

Stående ovationer - den föreställningen blev  succe!

Skådespelaren spyr i sin bide,

listeria; hjärnhinneinflammation och infektion.

Stordriften hurrar och mångdubblar sin produktion!

Microplaster i varje ven och gen,

nu är den elfte timmen sen!

Skandalerna tuggar tätt,

vidriga världsledare ändrar lagen.

Inplastad mat med tillsatsämnen gör dig mätt,

ett obotligt virus sprids i magen.

Köp senaste nytt! Modereklamen vrålar!

Företaget rentvår sig med kravmärkta tvålar!

Firar "markaffären" de lurat på fattiga människor i deras eget land,

deras utlovade "guld blev till sand".

Underbetalda sömmerskor, förgiftat vatten.

Klädindustrin förnekar verkligheten och lyfter på hatten!

Giftiga bekämpningsmedel och sojaprotein,

invalida bönder får gratis medicin.

Miljöhoten får börsen att falla,

erbjudande om energiboost till alla!

Vi äter snabbodlad frukt utan näring,

manipulerade grönsaker har förlorat sin smak och fägring.

Vem skall samla ihop människans kollektiva skit? 

Kanske går det att tvätta bort "skiten" med sprit?

Plötsligt fylls luften av magi

- dofter sprids av aromaterapi!

Profeter vinner hjärtan med hyckleri,

hypofysen utsöndrar falsk harmoni.

40 grader celsius i solen och vattenbrist,

blommorna hinner torka på sin apelkvist!

Svältkatastrof, krig och ny dödlig pandemi, 

människor står inför sin egen remi.

Be i tro, be för ditt dagliga bröd!

Be till den Allsmäktige - Han är inte död!

Mänskligheten vaknar av en skräll:

FÖRGIFTAT VATTEN!

Nyhetskanalen varnar varje kväll!

Paniken skickas runt i chatten!

Vi fortsätter att pressa livet ur planeten,

kanske Mars kan erbjuda oss den nya "manegen"?

Dikt: ©Gun Friederici Svantesson