Bildkommunikation
Att kommunicera utifrån en bild är intressant och ofta blir det spännande berättelser. Bilder ger utrymme för individuella tolkningar oftast utifrån egna erfarenheter eller den situation man befinner sig i för tillfället. Man lär sig att förstå sig själv och andra bättre när man delar med sig av sina egna upplevelser, ger varandra nya perspektiv och infallsvinklar. Att sätta ord på något som vi egentligen inte vet vad det är, är att använda sig av den livsviktiga fantasin. Därmed blir utgångsläget något annat an det vi är vanda vid.
"Improvisation"
Live painting är att måla på offentlig plats inför publik. Målningen ”Improvisation” är en ”Live painting” skapad spontant till pianoimprovisationer. Den ställdes ut på Billströmska folkhögskolan i ett bildkommunikationsprojekt där eleverna fick skriva ord på vad de såg i bilden. Jag gjorde en sammanställning utifrån deras ord och upplevelser av vad de såg i bilden och det ledde till dessa två berättelser:
Berättelse 1:
Hoppar på spårvagnen med andan i halsen - ”Dörrarna stängs”! Jag hann, som vanligt i sista sekunden. Sätter mig ned bland en massa ansikten och tittar ut genom fönstret. Färgglada människor rör sig likt tecknade filmer på vägen som slingrar sig genom landskapet. De ser inte mitt ledsna ansikte, där tårarna rinner nedför kinderna. Inne i spårvagnen är det dämpade färger, dova och lugna. Jag gillar färgerna, de får mig att tänka på Picasso ”ansikte vispar blå”, så läckert! Vad jag har längtat efter denna spännande resa, en resa mot okänt mål. Mina vänner varnade mig för att resa med ”skräckens spårvagn” som den kallas för. Det finns ingen returbiljett, men jag måste resa, innan det är för sent.
Resan ger tid för reflektion. I fönstret speglar sig tre ansikten som bildar en geometrisk form. En triangel, treenighet eller en pyramid. Bredvid mig sitter en kvinna som ser ut som en egyptisk prinsessa. Hon har en väska i sitt knä, sydd som en orangefärgad regnbåge, och det sticker ut något ur den som liknar en kaktus. -Är du också på väg till palatset? frågar hon mig. -Va, vilket palats? svarar jag. -Ja, där det pågår en bal, säger hon då. Jag känner mig torr i munnen och tar fram min flaska med vatten och dricker. - Vill du ha? frågar jag ”prinsessan”? - Jag dricker aldrig vatten ur flaska, men tack i alla fall, får jag till svar. Jag är trött, lutar mig tillbaka och somnar.
Nästa: Drömscenario, säger den ekande rösten i högtalaren och får mig att vakna med ett ryck. Spårvagnen börjar sakta in och stannar. Vad tyst det blev. Här är fullt av sorgsna själar, lidande och tysthet. Fångar i det tysta. Plötsligt känner jag mig som en inföding i en jättesal, jag vill gå av! Dörrarna öppnas och jag kliver ensam ut på perrongen, trots att alla andra sitter kvar. Var är jag? Framför mig öppnas en dörr och jag kan inte låta bli att gå in. Därinne finns oräkneliga knappar på väggen, som leder till många våningar och olika rum. Jag befinner mig i en hiss, vad gör jag här? Dörren stängs och jag försöker öppna den, men förgäves. Ångesten kommer krypande, och känslan av att vara i ett fängelse gör sig påmind. Säger högt till mig själv: tappa inte fattningen, detta måste vara en mardröm! Det står något på knapparna, oj vad många: medvetandets nivåer, fängelset, trädgården, palatset – undrar om det är det palatset ”prinsessan” talade om? Himmel – låter bra, men hur tar man sig därifrån, jag är ju inte död.....än. Jag läser vidare: vägen till frälsning, sorg, ljus, hopp, drömmar, vemod, känslor, vatten – plötsligt blir jag törstig...längtan, kärlek, piano – piano, är det ett rum? Kärlek är väl bättre än piano? Plötsligt tänker jag på tonsättarens citat: "Musikens styrka är att den utan omvägar förmedlar direkta känslor”. Min längtan efter musik får mig att trycka på piano knappen. Hissen börjar röra på sig, är det uppåt eller nedåt? Tiden står stilla och luften tar slut, jag vill ut! Ett dunkande ljud vibrerar i hissen och äntligen - dörren öppnas.
Jag rör mig genom historia och känslor i ett ljust rum, en stor jättesal. Ögonen ser in i himlens ljus och hjärtat svarar: öppna dig. Kärleken sitter vid pianot och spelar. De känsloladdade improvisationerna får mig att vakna upp ur mardrömmen. ”Dörrarna stängs” säger den ekande rösten i högtalaren. Jag tittar ut genom fönstret. Utanför svischar ett tåg förbi och vi närmar oss havet. I öppningen rör sig segelbåtar i dimman. Det är solnedgång.
Berättelse 2:
Ibland är livet fullt av hopplöshet. Här sitter jag förkyld och tittar ut genom fönstret och ser när tåget, som jag precis har missat, svischar förbi. Utan mig – sopa gay! Snyft, tårarna flödar och näsan rinner, jag får ångest! Nu blir det ingen bal i palatset, inte för min del i alla fall! Fast, vad gör väl det egentligen? De där melankoliska människorna dansar väl ändå bara omkring i sina ”medvetandets rörelser” och är säkert påtända allihop! ”Vägen till frälsning” kallar dom det, och har en god och en ond figur på varje axel! Nää....då är det väl bättre att sitta här som på en kaktus och lida i tysthet. Inte nog med det, nu regnar det också! Vemodet rullar in....... Landskapet förvandlas till geometriska former och trädgården hav, full med färgglada segelbåtar i dimman.
Allting börjar se luddigt ut - jag fattar ingenting! Jag ser in i ljuset uppe på himlen, det inger faktiskt en gnutta hopp - hoppsan, känslor! Hjärtat öppnar sig och längtar efter kärlek. Jag sätter mig vid pianot och spelar lugnt. Plötsligt, som i ett drömscenario, uppenbarar sig en stor orangefärgad regnbåge i solnedgången. Me gillar!
Allt är möjligt med fantasins kraft!
Gun Friederici Svantesson